I Jonas Coiltings senaste nyhetsbrev (3 april 2015) resonerar om pulsträning. Jag blir direkt glad av att läsa det han skriver.
Han sätter direkt fingret på ett problem som jag tror många har – tron att det ska göra ont för att göra nytta.
Han säger såhär:
“Jag har kommit tillräckligt långt i min träning att jag börjar differentiera ordentligt mellan de långa och lugna passen samt de korta och väldigt hårda passen.
Cykelträningen är ett bra exempel på just detta. Flera dagar i rad har jag kört väldigt tuffa testcykelintervaller med en serie fyraminutare på 160-170 i puls med några minuters lätt rull emellan intervallerna. Passen är bara runt 45 min långa men tuffa som bara den. Å andra sidan stressar jag mig inte igenom distanspassen utan låter tiden ta ut sin rätt. I regel ligger jag på ca 125 i snittpuls på ett långt distanspass. Det sämsta man kan göra, i min erfarenhet, är att köra alla pass ganska hårt och ganska långt. Eller rättare sagt, vare sig eller. Mellanmjölksträning helt enkelt!”
Återkopplingen från min kropp – på lugnare träning varvat med kortare högpulspass, är mindre slitage, mindre ont och mer lust att träna.
Så på med puldbandet och kör runt 135-140bpm, sikta på att hålla igång länge, det mår kroppen bra av.
