Att operera sin rygg – del1: problemet

En lång tid har jag haft problem med ryggen… som många andra.

Jag har sprungit hos naprapater, kiropraktorer, massörer och t.o.m. en homeopat. Det bästa för mig har varit att träffa Claes Bengtsson, en Gonestead kiropraktor som hjälpt mig och många i min närhet väldigt mycket. Han är verksam på Serafens sjukhus och kan göra underverk med sina skonsamma metoder. Under 2015 så eskalerade problemen så att jag mådde riktigt dåligt och jag försökte då få hjälp via min (privata) sjukvårdsförsäkring.

I juni 2015 så kliver jag in på Spinecenter i Stockholm och får träffa en sjukgymnast. Jag berättar om mina problem, i en bisats förklarar jag att jag ätit läkemedlet Arcoxia innan en handoperation och det hjälpte väldigt mycket – det tog nästan bort all smärta. Efter en noggrann undersökning så får jag en hemläxa, jag ska göra core-övningar. Suck! I mitt huvud så mår jag dåligt, för jag har hört detta tidigare “du har mycket magmuskler, men är dålig på statisk styrka”. Som vanligt får jag även något antiinflammatoriskt utskrivet, denna gången 30mg Arcoxia. Efter tre besök hos sjukgymnasten så anser Spincenter att jag är botad eftersom jag inte har ont längre. Tillägga också att jag gjort alla mirakelövningar för magmusklerna. Jag kräver ändå att en magnetröntgen ska göras – vilket beviljas efter många försök att slippa. Några veckor efter MR (magnetröntgen) så får jag svaret att det inte är något fel i min rygg, de hittar inget på röntgen som kan härröra till mina problem.

Så, jag kämpar på. I min värld har jag fått veta att det bästa för kroppen är att träna. Så jag gör det…. jag har ont hela tiden. Kommer ihåg att julen 2016 var mycket trist eftersom jag mest låg och hade ont, medans andra satt och spelade spel. Jag åt Arcoxia 90mg.

I februari 2017 har jag så ont igen att något behöver göras. Via en artikel så får jag en idé att det kan vara höften som “spökar”. Via sjukvårdsförsäkringen så träffar jag Stockholms bästa kirurg på höfter – han konstaterar inom 10min. att det antagligen inte är höften – men skickar mig ändå till deras specialist på höfter – en sjukgymnast.
Sjukgymnasten var jättebra, han gjorde lite tester och uteslöt snabbt höften. Han förklarade t.o.m. varför han drog slutsatserna. Hans recommendation var att jag skulle stå på mig och få träffa en specialist på ryggar….. så jag ringde sjukvårdsförsäkringen igen.

Under våren träffar jag en kirurg som ganska snabbt säger att jag borde operera ryggen. Det är på RKC. Jag avvaktar och får träffa en sjukgymnast som aldrig brukar behöva skicka någon under kniven. Efter sommaren konstaterar han att jag borde vända mig till kirurgen och planera operation.

Så blir det och den sjätte december 2017 kl 12.30 planeras operationen. Fusion av L5-S1 a.k.a. steloperation av ländrygg på en nivå. Operationen bli dock större än vad jag och kirurgen räknat med…

 

En missad dag

Trots väldigt höga ambitioner kom den första missade dagen i vecka 6.

Ryggskott har gjort att vi gått långa promenader då det inte fungerar att springa, vägrar ta värktabletter för att kunna…. Så nu fick det bli så *morr*

Tre veckor – gör ont lite överallt

Tre veckor har gått – det gör ont lite här och var. Inte sådär jätteont men lite ont i ett knä, en vad som protesterar och ryggen.

Det onda är dock inte så illa att vi känner att det inte går att springa, det går att springa väldigt långsamt – nästan som att gå. Då funkar det.

Hotet står nog i baciller och sjukdom än lite ont. Håll i hatten – liiiiite ont har ingen dött av….. eller?

Streaklog: första veckan klar

Änsålänge går det toppen.

Kommer på mig själv att planera när passen ska bli längre, det känns för lätt.
Samtidigt har jag fått lite ont – i hälsenan, i ena höftböjaren.
Känns bra att besluter är 1.8km/dag – annars hade jag sabbat hela skiten.
Frun hänger på, ett enormt plus – det blir fantastisk kvalitetstid tillsammans!

Gubbvad, ont i vaden eller … va fan!

Allt tränande gick ju så bra, sprang 3-4 pass i veckan tills en dag fick jag lite ont i vänster vad.

Vaden kändes lite öm och hård, inga problem tänkte jag – vilade ett par dagar från löpningen. På ett lunchpass på jobbet så small det till efter 5km. Det gjorde ondare och ondare, som om en tejp drog hårdare och hårdare runt vaden. Envis som jag är tänkte jag att det är nog bara latmasken – det var det inte. Det var gubbvaden. Stapplade 3-4km, haltade ordentligt sista 2km. Trodde det skulle gå över på en vecka. Nej – det gjorde det inte!

Jag provade att göra tåhäv ganska fort, kombinerade med stötvåg och kyla. Nä, blev inget bra. Gjorde ondare. Vilade 3 veckor, gjorde tåhäv – kände lätt smärta, avbröt. 2 veckor ytterligare vila (från löpning, har kört spinning under tiden). Nu har tåhäv har gått bra i en vecka och jag provade att promenera med 3 dagar vila mellan. Tjoohooo – funkar. Testade även 10minuter på löpband, gick bra.

Nu ska jag köra mycket tåhäv. Öka succesivt och långsamt.

Jösses vad jag saknat löpningen.

Ännu en av “puls-gudarna” talar om lågpuls

I Jonas Coiltings senaste nyhetsbrev (3 april 2015) resonerar om pulsträning. Jag blir direkt glad av att läsa det  han skriver.

Han sätter direkt fingret på ett problem som jag tror många har – tron att det ska göra ont för att göra nytta.
Han säger såhär:

“Jag har kommit tillräckligt långt i min träning att jag börjar differentiera ordentligt mellan de långa och lugna passen samt de korta och väldigt hårda passen.

Cykelträningen är ett bra exempel på just detta. Flera dagar i rad har jag kört väldigt tuffa testcykelintervaller med en serie fyraminutare på 160-170 i puls med några minuters lätt rull emellan intervallerna. Passen är bara runt 45 min långa men tuffa som bara den. Å andra sidan stressar jag mig inte igenom distanspassen utan låter tiden ta ut sin rätt. I regel ligger jag på ca 125 i snittpuls på ett långt distanspass. Det sämsta man kan göra, i min erfarenhet, är att köra alla pass ganska hårt och ganska långt. Eller rättare sagt, vare sig eller. Mellanmjölksträning helt enkelt!”

Återkopplingen från min kropp – på lugnare träning varvat med kortare högpulspass, är mindre slitage, mindre ont och mer lust att träna.

Så på med puldbandet och kör runt 135-140bpm, sikta på att hålla igång länge, det mår kroppen bra av.

  

TFCC – sex veckor senare

Operationen av TFCC i min högra hand gick bra.
Dr Söderberg på Hand & Foot är inte bara kompetent kirurg, han är väldigt trevlig och tar sig tid och förklara, svara på frågor och lugna. Oehört nöjd med allt från den specialistkliniken.

Dock ska understrykas att jag själv minimerat implikationen av detta ingrepp.
Det har varit mer smärtsamt än Carpaltunnel och triggerfinger. Inte konstigt kanske iom att ingreppet är större.

Stopp i maskineriet

Ingen löpning/simning eller cykling på flera veckor.

Grus i maskineriet, ont i kroppen och dålig motivation – men jag tror att det stoppet inträffade under lyftet av en gersåg. Då fick jag ont i ryggen, ordentligt ont. Detta leder till att jag inte mår bra.

Ska försöka komma till kiropraktorn igen – det har inte gått bort på tre veckor 🙁

Åter ont i underbenen – hälsenor och vader

Kanske har jag gått för fort fram med min löpning. Ärligt talat så har jag lite svårt att hejda mig just nu – tycker att det är väldigt kul och skönt att komma ut och springa.

Tyvärr så kan jag inte blunda för att jag har ont i underbenen. Känner tendens rund hälsporren, vaderna är ömma och nu har även hälsenan börjat protestera. Inte bra, inte bra alls!

Söndagens löprunda ställdes in p.g.a. dessa problem. Styrketräning igår med frivändningar – kanske att även detta påverkar, tycker jag känner mer smärta idag.

Nu är planen att vila även från kvällens löpning, ska ta en promenad istället. Excentriska tåhävningar skall tydligen vara bra, provar att göra 20-30st per ben och dag framöver.