Tre veckor har gått – det gör ont lite här och var. Inte sådär jätteont men lite ont i ett knä, en vad som protesterar och ryggen.
Det onda är dock inte så illa att vi känner att det inte går att springa, det går att springa väldigt långsamt – nästan som att gå. Då funkar det.
Hotet står nog i baciller och sjukdom än lite ont. Håll i hatten – liiiiite ont har ingen dött av….. eller?
Efter två veckor har jag insett att det går att få till 15 minuters löpning varje dag. Vissa dagar är det bara lite mer komplicerat, det är då disciplinen måste fram. Ibland får det gå ultra-långsamt medans andra snabbt – för att bara få det gjort!
Efter baciller i tårna är motivationen på topp.
Vi resettar räknaren och tänker i små steg, först en vecka, sen två, sen en månad sen två… sen 100 dagar… sen ett år… sen två….
The sky is the limit!
Änsålänge går det toppen.
Kommer på mig själv att planera när passen ska bli längre, det känns för lätt.
Samtidigt har jag fått lite ont – i hälsenan, i ena höftböjaren.
Känns bra att besluter är 1.8km/dag – annars hade jag sabbat hela skiten.
Frun hänger på, ett enormt plus – det blir fantastisk kvalitetstid tillsammans!
Testar att få massor av km i benen genom kontinuerlig träning varje dag. Grundtanken är att begränsa till Max 1,6 km/dag första 30 dagarna. Efter det Max 3,2km/dag osv. Viktigast och fokus skall vara att springa varje dag – hellre kortare än tvärtom.
Inspirerad av Ellen å andra som kör runstreak.
Självklart måste det finnas regler:
Rapporter följer, streaken startade fredag 21 oktober 2016.
Allt tränande gick ju så bra, sprang 3-4 pass i veckan tills en dag fick jag lite ont i vänster vad.
Vaden kändes lite öm och hård, inga problem tänkte jag – vilade ett par dagar från löpningen. På ett lunchpass på jobbet så small det till efter 5km. Det gjorde ondare och ondare, som om en tejp drog hårdare och hårdare runt vaden. Envis som jag är tänkte jag att det är nog bara latmasken – det var det inte. Det var gubbvaden. Stapplade 3-4km, haltade ordentligt sista 2km. Trodde det skulle gå över på en vecka. Nej – det gjorde det inte!
Jag provade att göra tåhäv ganska fort, kombinerade med stötvåg och kyla. Nä, blev inget bra. Gjorde ondare. Vilade 3 veckor, gjorde tåhäv – kände lätt smärta, avbröt. 2 veckor ytterligare vila (från löpning, har kört spinning under tiden). Nu har tåhäv har gått bra i en vecka och jag provade att promenera med 3 dagar vila mellan. Tjoohooo – funkar. Testade även 10minuter på löpband, gick bra.
Nu ska jag köra mycket tåhäv. Öka succesivt och långsamt.
Jösses vad jag saknat löpningen.
Tänk att träna – bygga muskler styrka och smidighet samtidigt som du njuter och tycker varje stund är jättekul.
Klättring är så för mig, har provat tidigare men inte fastnat som jag gjort nu. Kanske blev intresset större när sonen och frun också visat intresse och gärna umgås på detta fantastiska sätt.
Efter att ha varit i Norge och sonen klättrat sporadiskt i staden Lom så bokade jag en familjekurs för Grönt kort. Grönt kort är ett måste för att få säkra via topprep och ledklättring. Detta gjordes på Klätterverket i Sickla – först 2h grunder följt av träning på säkra och klättra. Sen några dagar senare så gjordes ett teori,- och praktiskt prov.
Igår var tredje gången vi var och klättrade – jag och Pontus sporrar varnadra till att utmana oss jsälva. Klättrade en 6A och en 6B+ (med ett fusksteg) och var toppennöjd. 2,5 timmar bara flyger iväg och kroppen är mörbultad efteråt – skönt ont i alla muskler. Hoppas på massor av fler klättertillfällen – kanske t.o.m. lite utomhus. Träningen är extremt mångsidig och krävande, från korta intervaller (Bouldering) till långa uthållighetspass i leder.
(Lånad bild från klätterverket)
Ok, det är tre månader sedan senaste inlägget…. men som jag har tränat.
Tre saker som gjort att jag nu är i galet bra form, inte skadat mig och gått ned 12 kg.
1) Ta det lugnt och variera – att springa långsamt har varit som balsam för min kropp. Igår sprang jag 13km i lätt tempo (6min/km), idag 10km rullskidor. Cyklar MTB, har börjat klättra, simmar gärna när vi är i badhuset. Försöker kombinera allt som går – och det är kul.
2) Gå ned i vikt genom periodisk fasta samt ta bort socker och kolhydrater. Mina fastedagar är måndagar och onsdag eller torsdag. Då äter jag så lite som möjligt mellan middag till middag. Om jag äter, så äter jag kokta ägg. Jag står mig bra på 4st under en hel dag. Skippar alla kolhydrater för det mesta, speciellt godis och fikabröd. Om jag äter kolhydrater blir jag mer hungrig – vilket tillslut blir en ond spiral.
3) Ta det med ro, gör som jag vill. Nu vill jag träna massor – men om jag inte vill det… så frågar jag mig varför. Är jag trött? Hungrig? Sliten efter jobbet? Oftast mår jag bättre om jag sticker ut och tränar, om så bara för 15minuter.
Så – på det, det går! Det fungerar sålänge du inte fuskar för mycket.
I Jonas Coiltings senaste nyhetsbrev (3 april 2015) resonerar om pulsträning. Jag blir direkt glad av att läsa det han skriver.
Han sätter direkt fingret på ett problem som jag tror många har – tron att det ska göra ont för att göra nytta.
Han säger såhär:
“Jag har kommit tillräckligt långt i min träning att jag börjar differentiera ordentligt mellan de långa och lugna passen samt de korta och väldigt hårda passen.
Cykelträningen är ett bra exempel på just detta. Flera dagar i rad har jag kört väldigt tuffa testcykelintervaller med en serie fyraminutare på 160-170 i puls med några minuters lätt rull emellan intervallerna. Passen är bara runt 45 min långa men tuffa som bara den. Å andra sidan stressar jag mig inte igenom distanspassen utan låter tiden ta ut sin rätt. I regel ligger jag på ca 125 i snittpuls på ett långt distanspass. Det sämsta man kan göra, i min erfarenhet, är att köra alla pass ganska hårt och ganska långt. Eller rättare sagt, vare sig eller. Mellanmjölksträning helt enkelt!”
Återkopplingen från min kropp – på lugnare träning varvat med kortare högpulspass, är mindre slitage, mindre ont och mer lust att träna.
Så på med puldbandet och kör runt 135-140bpm, sikta på att hålla igång länge, det mår kroppen bra av.
Det gick – men tarvade regn, mörker och allt fokus.
Igår kväll sprang jag utomhus med snittpuls på 140 i ca 30minuter.
Målet att kunna springa länge med lågpuls känns nu mindre omöjligt.
Löpband med pulsklocka är det enda som funkat tidigare. Tror att detta get mig en lägre hastighet i benen och att jag lättare hittar den farten ute.
Får se om det håller i sig 🙂
Skönt!