Fjällräven Classic 2009 – en resa för livet

Här är min skildring av Fjällräven Classic 2009. En jätterolig erfarenhet som jag aldrig skulle vilja vara utan. I efterhand kan jag erkänna att jag var väldigt dåligt tränad för den här strapatsen, och fick lida för det. Min kollega Stefan “B” var en klippa och vi stöttade varann mycket genom hela resan.

Prolog
Allt börjar fel.
Stefan ringer och berättar att han varit magsjuk under natten. Jag har skadat min fötter, framförallt mosat tårna, under upptakten och helgen innan.

Tvivlen hopar sig när jag sätter mig på pendeltåget mot Rotebro för att träffa Stefan för vidare skjuts mot Arlanda. På Arlanda ringer jag Swedbank’s mer-koncept conciergeservice och ber dem leta upp ett hotell i Kiruna. Försöker byta plats på planet, vill inte sitta bredvid Stefan eftersom han antagligen smittar. Planet är fullt så jag får nöja mig med att sitta där jag gör. Precis innan vi går på planet får jag ett samtal från mer-konceptet som meddelar att ett rum, till bra pris, står och väntar på oss på Hotell Vinterpalatset. Skönt!

Vädret strålar och vi beskådar snöklädda topparna bortåt Kebnekaise under landningen. I Kiruna är det 25 grader varmt och lite vind. SAS har slarvat bort mina vandringsstavar, förlustanmäler och missar nästan transferbussen. Vi checkar in till tävlingen på Camp Ripan, hämtar mat, karta, köper “Mygga” och nya sockar. Vi lyckas även byta startgrupp till kl. 13, vilket senare visar sig vara nyckeln till att vi kommer till start.

Snarast beger vi oss till hotellet och bäddar ner B, han känner sig ganska krasslig och behöver sova. Kiruna är fullt av folk, vandrare vart än ögat ser. Ett kort stopp på “apoteket-röda-näsan” och därefter träffar jag ett par som har barn på samma dagis. Vi samtalar som hastigast och får reda på att de startar i samma grupp som oss. Levererar lite blåbärssoppa till sjuklingen och ger mig ut för att inmundiga en middag. Middagen består av lamm och potatisgratäng, njuter i fulla drag. Tar med mig lite kokta grönsaker och ris i hopp om att Stefan ska få i sig lite mer energi. Han äter långsamt är väldigt trött och pratar ibland lite osammanhängande. Övertygad om att Stefan inte kan gå dagen efter så jag dricker lite öl och börjar planera
för att ta tåget upp mot Abisko för att möta ett par vänner som startar innan oss – C och P. Under natten har Stefan hög feber och verkar bli mycket sämre.

Jag vaknar, tankarna fladdrar “kommer vi gå?”, “vart är jag ikväll?”.
Stefan mår mycket bättre och vi bestämmer oss för att iallafall ta oss till
starten.

Vi njuter av hotellfrukosten, försöker vekligen stoppa i mig så mycket
det går. Packningen av ryggsäcken går inte bra, jag får inte plats.

B kan inte ta min sovsäck, attans. Efter att ha packat om några
gånger, pressat och dragit i alla kompressions-remmar så är allt på
plats.

Taxi tillbaka till Camp Ripan, sena såklart. Vi kommer med sista
bussen till Nikkaloukta, bussen är smockfull.

I Nikkaloukta passar vi på att äta lite av de lokala delikatesserna,
ren och lingon smakar bra. Vi fyller vatten och pratar med andra deltagare.

 Nikkaloukta – Kebnekaise fjällstation 19 km
Starten går, vi placerar oss i mitten av fältet. Stefan har dunderkoll på
hur många vi passerat, respektive hur många som gått om oss. Humöret
är, trots allt, på topp när vi stegar iväg mot Kebnekaise
fjällstation. Vi liknar lämlar som tågar mot fjällvärlden, 400
personer med samma mål – Abisko. Vandringen är, i mitt tycke, trist
och tråkig. Björksnår så långt ögat når, leden är stenig och går upp
och ner, knixigt. Det är svårt att få flyt i steget. Vi håller strikt
på taktiken, gå i 50 minuter följt av vila i 10.

Vid Kebnekaise fjällstation stannar vi för att äta vårt kvällsmål. Stefan passar
på att uppsöka stationens faciliteter, tre gånger. Vi tar det lugnt,
äter vårt medhavda torrfoder med andakt och diskuterar våra framsteg.
Drygt 60 minuter varar stoppet, vi kränger på oss ryggsäckarna och
fortsätter.

 Summering: Leden går genom björksnår, tråkig och jobbig. Öppnar upp på
kalfjälet ca 3km före stationen. God tillgång till vatten efter några
kilometer.

 Kebnekaise fjällstation – Singi 15 km
Efter 10 minuter blir jag illamående, känns som jag behöver kräkas. Vi
sätter oss och diskuterar situationen. -“Du får inte bli sjuk på
fjället, det är bättre att vända. Vi kan väl sitta i 30 minuter och se
vad som händer” säger Stefan. Tankarna fladdrar i mitt huvud, att ge upp
känns inte som ett alternativ, men ändå – sjuk på fjället är inte
tilltalande. Efter en stund så bestämmer jag mig, vi måste fortsätta,
inget blir bättre av att sitta och “tycka synd om sig själv”. Vi
trampar på, jobbar upp pulsen så kroppen får svettas ut känslan av att
vara sjuk. Oro präglar tankarna till en början, allteftersom jag
känner mig bättre så ljusnar sinnet. När vi stannar efter 50 minuter
är känslan borta. Tempot har dock drivit upp pulsen på Stefan, som
fortfarande känner av sviterna från magsjukan. Stoppet blir lite
längre med fotvård och ett besök bakom en sten. Fortsätter och
stannar för vatten efter 30 minuter, ännu ett sten-stopp ger oss
oväntad vila. Två grabbar från Luleå slår följe med oss, det är skönt
att gå och snacka. Samtalen handlar till en början om vad vi arbetar
med, vart vi bor men glider snabbt in på naturupplevelser och
erfarenheter av tidigare vandringar. Våra två nyvunna kamrater strävar
vidare när vi stannar för ett 10 minuters stopp, vi såg dem inte mer
på vandringen. Leden har börjat luta mer uppförs och blivit mer
stenig, det sliter mer på mina fötter som milt protesterar i skorna.
Vi pressar på och kommer snart kommer fram till 3kilometers-skylten
för Singi, skönt bara en timme kvar. Vi träffar en av Fjällrävens
vandrande guider, en mycket trevlig kille som har en orange
“cykel-flagga” på ryggsäcken. Vi passar på att ställa tusen frågor,
han svarar glatt på alla t.ex. så berättar han att de tre kilometrarna
angivna på skylten egentligen är fem. 60 minuter senare
vänder leden nedför. Här blir vi omsprungna av den första i
startgruppen efter oss, en finne som har tillryggalagt de 34
kilometrarna på drygt fyra timmar, fantastiskt. Det ser ut att vara
nära då vi ser ljusen från Singi-stugorna, men tar nästan 40 minuter
att nå, klockan har redan hunnit bli 23 när vi får våra pass
stämplade. Jag packar upp köket för att laga mat medans Stefan försvinner
iväg för att återigen gödsla omgivningen. Vi äter ganska snabbt och
pratar med värden för denna checkpoint -“Ni borde fortsätta några
timmar till om ni ska under 48 timmar” konstaterar han. -“Leden är
lätt, se upp för jordgetingarna 3 km före Sälka” fortsätter han och
uppmuntrar oss med god ton och glatt humör.

 Summering: Vacker vandring med vattendrag till vänster. Mentalt bra då
man vet vilket berg som skall rundas. Sista 5 km är väldigt steniga
och går nedför.

 Singi – Sälka 13 km
Efter det korta matstoppet och värdens upplyftande samtal så känns
humöret lättare, detta gör att det känns lättare att vandra. Natten
blir mer och mer dunkel, aldrig riktigt nattsvart men tillräckligt
mörkt för att man måste koncentrera sig på stigen. Strax före två på
natten så frågar jag Stefan  om vi inte ska slå läger för natten. Sagt och
gjort, vi slår snabbt upp vår tarp, fäster med stavar och tältpinnar.
Jag är väldigt trött och hoppar snabbt ner i sovsäcken för att somna.
Stefan kommer fem minuter senare, efter att ha inmundigat en påse gröt. Vi
“käftar” lite och humöret är på topp, Stefan somnar först. Han snarkar och trots
att jag är helt slut kan jag inte somna p.g.a. timmerstockarna. Vrider
och vänder mig i ett par timmar innan en dvala sänker sig över mig.

Klockan är ställd på 06.00 och vi vaknar till ett strålande väder.
Vårt läger är kantat av två bergskammar som bildar den dal vi vandrar
i. Upp och stå, fäll tarpen, snabbt iväg för att få igång kroppen. De
två första kilometrarna protesterar mina fötter, svullna och ömma med
blåsor här och var. Smärtan avtar för varje steg. Efter en timme
stannar vi och äter frukost, Blåbands expedition-meal “Gröt med kanel
och äppelbitar i mjölk” har snabbt klättrat på vår mat-topplista och
innehar förstaplatsen. Solen skiner, vi hälsar glatt på andra som
passerar oss under frukosten.

Någon kilometer innan Sälka så passerar vi jordgetingarna, inga bekymmer. Ankomsten blir behaglig, vi bjuds på renklämma och vi vilar vid gaveln till en av stugorna. Nästa etapp skall vara den tuffaste, 13 kilometer till Tjäktja över banans högsta punkt 1140möh.

 Summering: Lätt och plan vandring, mycket sten. Stugorna ser man sent
några kilometer efter renhägnet.

 Sälka – Tjäktja 12 km

Stärkta av maten går vi sammanbitna iväg, laddade för det tuffa som
komma skall. Genast blir det motlut, inte mycket men vi drar ner lite
på tempot, dumt att bränna krutet för tidigt. Vädret – som varit strålande sol – slår om och blir
sämre, regnet börjar falla. Leden övergår till att bara vara sten, ganska stora och blöta stenar. Tempot sjunker ytterligare.

Vi tar en paus, då hinner jag lyfta blicken och ser vad vi har framför oss. En förhållandevis brant stigning på ca 300 höjdmeter utgör hindret. Väl framme vid denna kommer jag och Stefan överens om att ta allt lugnt och göra korta pauser ofta. I min mening är detta inte vandringens
största utmaning, stigningen görs lätt under en timme och slipper man mjölksyra så är saken biff. Väl uppe ser vi tillbaka ner i dalen, utsikten är milsvidd och otroligt vacker.

På krönet passar vi på att ta kort vid den lilla “glaciären” och passar på att prata lite med de som gått runtomkring oss. Nedfärden börjar ganska brant och övergår snart i “fält” av sten, små stenar som gärna glider under fötterna. Ett snabbt matstopp, vi kokar vatten och
äter torrfoder. Vi halkar på ner mot Tjäktjastugorna, mina fötter börjar protestera i nedförsbacken. Någon kilometer före checkpoint gör fötterna riktigt ont, trots att jag tejpar och fixar kommer nya blåsor. Precis innan checkpoint är ett ganska stort vad, här får vi
för första gången problem att ta oss över. Eftersom vi går i trailskor/gymnastikskor har vi svårt att komma över torrskodda. Vi får gå ganska långt nedströms för att hitta en väg som nästan bär ända fram. Med en blöt högersko kommer vi fram till tältet som utgör checkpointen. Stefan verkar vara full av energi och vill komma iväg, jag måste få vila fötterna. Vi sätter oss i gräset, jag tar av skor och strumpor och njuter lite av solen. Enligt värdarna vid checkpoint skall nästa etapp vara väldigt enkel, mycket spång och nästan bara nedför. Vi beger oss ganska omgående.

 Summering: Rolig vandring, ganska brant sista kilometern. Jättefin
utsikt vid fint väder. Dåligt med vatten på högsta toppen. Sista 5km
är lättvandrade.

 Tjäktja – Alesjaure 13 km
Det går trögt. Är mentalt inställd på lätt vandring, fötterna värker
och gör ont. Försätter tankarna till sonens olycka fyra veckor
tidigare då han bröt armen. Intalar mig att den smärta jag upplever
inte ens är i närheten av vad han var tvungen att stå ut med, startar
ett mantra “sluta gnälla, sluta lipa”. Kör ner blicken i marken
framför och försöker koncentrera mig på allt annat än att det gör ont.
Stugorna ved Alesjaure ses på ett avstånd på sju kilometer. -“Jamen,
det var väl inte så farligt” utbrister jag när jag ser dem. -“Hur
långt tror du det är kvar?” frågar Stefan. -“Fem, sex kanske…. max sju
kilometer. En baggis!” svarar jag. Höjer tempot i tron att vi nästan
är framme. Efter 45 minuter ser vi fortfarande stugorna på avstånd, de
ser fortfarande ut att vara fem, sex eller kanske sju kilometer bort.
Nedbrytande mentalt. Fötterna skriker av smärta, speciellt den högra
hälen är ansatt. Jag har nu så ont att jag haltar. Halta är inte bra
eftersom det överbelastar andra delar, detta kommer inte hålla 25
kilometer till. När jag passerar över bron till Alesjaure är min enda
tanke, mat och fotvård. Den branta backen upp till stugan avklaras
snabbt, frågar efter tejp i samband med att vandringspasset stämplas
vid checkpointen. Får låna en hel rulle. Ut med liggunderlag, av med
skor och strumpor för en snabb besiktning av fötter och tår. Hittar en
blodfylld blåsa på höger häl som jag genast punkterar och tömmer. Blod
blandat med var pressas ut, jag blir illamående. Tömmer fyra vanliga blåsor
och svär lite över situationen. Tävlingens inhyrda helikopter gör ett snabbt besök,
plockar upp en eller två passagerare och ger sig av igen. Känner hur
jag kastar längtande blickar efter den och tillåter mig själv att, för
första gången, resonera hur stor risken är att inte nå mål. Tvättar av
fötterna, tejpar det som behövs, byter underkläder och strumpor, äter
mat och tar två värktabletter. Lägger mig ner och bara vilar en stund. Ställer mig upp för att känna om jag överhuvudtaget kommer kunna gå vidare. Ett steg, två steg…. tre steg. Döm om min förvåning, smärtan är nästan borta. Känns som jag travar runt som en Solvalla-häst, det går och känns jättebra. Med förnyade krafter hetsar jag Stefan att snabba sig att komma i ordning, jag vill snart vara i Abisko.

 Summering: Lätt vandring på spång och fin led mestadels nedför.
Stugorna ses från sju kilometer vid bra väder.

 Alesjaure – Keiron 18 km
Vi vandrar på den vänstra delen av sjön. Det går lätt för mig, det
liksom flyter fram. Smärtan känns knappt, mitt humör stiger. Stefan
däremot, som bytt strumpor på min uppmaning, börjar nästan genast
svära över att det skaver. Han stannar efter dryga kilometern för att
sätta på de gamla strumporna igen. Hans pulsklocka har stannat och
fotpodden har tappat kontakten, Stefan startar om den och tappar därmed
viss information. Vandrar för mig själv genom en skog av ljung och stannar
ofta för att njuta av scenerna naturen målar upp. Blickar ibland bakåt
för att se om Stefan närmar sig. Tar upp kartan och orienterar mig vart jag
är, är nästan 100% säker på positionen. Stefan kommer ikapp, gamla strumpor
på plats och klockan igång igen. Vi stannar och fyller vatten i våra
vattensäckar, det ska vara dåligt med vatten de närmsta åtta
kilometrarna.

En kille i ålder 55+ kommer ifatt oss. Han kommer från Enköping och
köpte sin startplats på ett forum för fem dagar sen. Hans mun går som
en kulspruta och tempot på fötterna är väldigt högt. Vi hänger på en
stund, trevligt med sällskap. Han gillar att springa långlopp, har
inte tränat något speciellt för detta. Orerandet avbryts bara av ett
och annat blåbär som han glatt mumsar och smackar. Tillslut är tempot
för högt för mig och vi släpper honom och ser honom sakta gå ifrån
oss. Strax efter passerar vi honom då han stannat för att prata med
ett tyskt par. Kvällen börjar bli sen när vi kommer över ett krön och
skådar berget vi ska runda – det är Lapporten som ligger bortom en dal. Återigen ett
tillfälle där vi ser en lång sträckning av vår väg, väldigt lång och
känner hur det sätter sig mentalt. Vi går om ett äldre par från Norge
som hälsar glatt och lyckönskar oss. Vid 23-tiden så frågar jag Stefan om
vi inte ska stanna och sova en stund. Vi kommer ändå inte kunna nå
vårt mål – 36-timmar – och mina fötter behöver vilan.

Vi slår snabbt läger, jag äter några mackor med mjukost och formligen
dyker ner i sovsäcken. Stefan tillreder lite gröt som han försöker sätta i
sig. Jag har nästan somnat när Stefan lägger sig, han somnar genast och
snarkar ljudligt. Efter en stund så slår jag honom i huvudet -“Du
snarkar!” säger jag lite surt. -“Oj förlåt, kommer nog fortsätta med
det snart” säger han. Ligger och lyssnar på vinden, snarkningar och
försöker sova, det går inte. Turligt nog behöver jag bara slå upp
ögonen och njuta av fjälltoppar, stjärnor och en vacker måne. Slumrar
till en timme innan vi stiger upp 03.00. Insidan av tarpen är full av
kondens, jag vaknar till ordentligt när duken klibbar fast på huden,
kallt som attan. Vi river lägret snabbt och beger oss vidare mot
Keiron. Dryga tre kilometer kvar gissar vi. Stigen skiftar nästan
genast karaktär, blir mer stenig och jobbig. Här går man ganska länge
på skrå, samtidigt bär det nedåt, detta sliter på benen och
fotlederna. Sista biten till checkpont är rejält nedför, stavarna
avlastar knäna som annars skulle få mycket stryk. Vi ser solen smeka
bergen på andra sidan Abiskojaure i soluppgången. Låga moln täcker
dalen till vänster om oss medans slöjor av dimma dansar på sjön. I
Keiron, äter vi plättar med grädde och sylt och språkar med de
trevliga värdinnorna, glömmer fötterna för ett tag. Stefan passar på att
kolla loggen i tältet och ser att bara en av våra kamrater passerat
denna punkt. Han berättar inte vem det är utan låter mig spekulera ett
tag.Tillslut så gissar jag att -“ett knä satt stopp för C” och Stefan
bekräftar att endast P passerat Keiron, på en riktigt bra tid.

 Summering: Lätt vandring utmed sjön. Jobbig vandring, tär på knän och
leder, och dåligt med vatten sista 8 km.

 Keiron – Abisko 18km
Det går lätt, stigen sluttar lätt nedför och ger driv i steget.
Vandringen är vacker ner till Abiskojaure. Vi passar på att gå lite
fel. Fötterna protesterar efter den branta nedstigningen, från
kalfjället, till björkskogen utmed sjön. Stigen övergår till grusväg
och mycket spång. Vi håller vårt schema 50-10 ganska länge. Vid
skylten 10,5 km är vi rörande överens om att det skulle vara skönt att
snart vara framme. Vi pressar på, detta sliter än mer på ömma leder,
blåsor och sår. Känns som om tiden går olidligt långsamt. Tankarna
faller naturligt till att ömka sig själv och jag går och tänker “sluta
klaga”, “gnäll inte” och “finns dom som har det värre”. Stefan upptäcker
att jag blir tyst och försöker skapa konversation. -“Stefan, jag vill inte
prata nu. Jag vill vara själv och behöver hantera situationen ensam.
Säg till när det är en kilometer kvar!” svarar jag irriterat och surt.
Stefan är verkligen världens bästa kamrat och säger -“Ok, jag går här bakom
dig tillsvidare.”

-“En kilometer kvar!” säger Stefan. Äntligen, senaste 30 minuterna har
varit olidliga, enda positiva har varit att vi gått om tre par. En
kvart, det borde inte ta längre tid att gå återstoden. Ökar tempot för
att komma fram. Vägen fram till mål känns oändligt lång. När vi
svänger in mot anläggning i Abisko ser vi målet. Vi blir applåderade
på upploppet, stora känslor väller fram såsom lycka, lättnad och
tillfredsställelse. Vi får saft och guldmedalj.

 Summering: Vacker, lätt vandring till en början. Tråkig grusväg och
mycket spång utmed sjön, hårt underlag för slitna fötter och leder.
Sista milen är lång. Njut av upploppet.

 Väl i mål:
Vi går genast iväg till hotellet och bokar ett rum. Styr mot bastun.
Tar av skor, strumpor och lager med tejp. Besiktigar fötterna och
punkterar ett gäng blåsor. Duschar och bastar i en timme, samtalar med
andra som precis gått i mål. Vår tid, 45 timmar, verkar ändå stå sig
rätt bra. Njuter i fulla drag av att få sitta ner och slappna av.

Fötterna svullnar, jag har inte tagit med några tofflor så jag trycker
ner fötterna i mina skor vilket skapar rejäl hälta. Går mot
receptionen för att se om vårt rum är klart.

Vi har ett par timmar att “döda” innan vi får vårt vårat rum. vi går ut
till “party”-tältet och äter en Souvas-kebab. Sätter jag mig i en
fåtölj receptionen, somnar direkt. Vaknar av att Stefan ffrågar om vi ska
kolla om vårt rum är klart. -“ok, kolla du” säger jag och somnar om.
Vaknar efter en kvart och undrar vart Stefan tog vägen. Ser att han sitter
och sover i en soffa längre bort och sover. Hämtar ut nyckeln och vi
styr upp på rummet och sover i fem timmar.

Vi vaknar hungriga. Går ner till tältet igen, det är fullt med folk.
Fötterna är svullna och gör olidligt ont -“jag går upp och sover igen”
säger jag. -“vänta ett litet tag” ber Stefan mig. Vi får lotter
till fjällrävens dagliga lotteri, vinner inget. Vi äter ett
par kebaber och sköljer ner med ett par Norrlands. Konstigt, smärtan
i fötterna börjar avta. Vi ser att chefens fru T med kompisen A sitter vid ett bord nära oss,
vi går fram, hälsar och klappar varandra på axlarna, talar i mun på
varandra -“Fan va vi är bra!”.

 Epilog:

Jag blev inte smittad av Stefan, slapp magsjukan, våra
försiktighetsåtgärder fungerade.

-“Aldrig mer” tänkte jag när jag passerade mållinjen. Nu, ett par
veckor senare, har jag och Stefan har redan påbörjat planerandet av
utrustning och träning. Vi får se om vi anmäler oss, 15 september
öppnar Fjällräven för anmälningar till Classic 2010. Hoppas vi kan gå
under 30 timmar nästa år. Förhoppningsvis testar vi utrustningen en
månad i förväg och undviker därmed att starta skadade. Slipper vi
magsjuka borde vi kunna kapa många timmar från årets tid.

Lämna ett svar