Så, nu har jag skrivit av mig. Definitionen på hur jag ser på träning, förutsättningar och allmän inställning till fysisk aktivitet.
De ligger under menyn “Hjälp med träning -> Målsättning och förutsättningar”
1) Roligt – http://plaska.se/r-som-i-roligt-det-forsta-steget-till-att-lyckas/
2) Rimligt – http://plaska.se/r-som-i-rimligt-att-inte-ga-sonder/
3) Regelbundet – http://http://plaska.se/r-som-i-regelbundet-magin-som-fortstatter/
Tidigare har jag skrivit om mat och vår relation till den – självklart med utgångspunkt från mig själv. Att “pracka” på andra människor idéer om kost och hälsa tycker jag är som att ge folk råd om barnuppfostran – det görs inte annat än på uppmaning eller fråga från den andra parten.
Jag stör mig på elitmotionärer och andra som bloggar kring periodisk fasta och den hausse som är runt “metoden”. Ofta avslutar de sitt inlägg eller argumentation med någon kontentan att periodisk fasta är ett nyck som inte är värt att orera mer om. I raljerande ton förminskar man de problem folk har med sin vikt. -“ät sunt och normalt är det bästa, det fungerar bäst för alla” – det är skitlätt att säga men oändligt svårt att genomföra d.v.s. efterleva – därför har vi en skenande fetma-epidemi i västvärlden. Det roliga är när en person med normal vikt – som aldrig haft viktproblem, ger kostråd till en överviktig. I teori fattar nog alla hur det fungerar – ät mindre energi så blir av med kilon. Dah – så svårt är det inte att förstå – det svår ligger i att förhålla sig till denna teori i praktiken. Att anpassa ett liv med barnhämtning, fredagsmys, transfetter och bromerade flamskyddsmedel till en litet problem med vikten görs kanske inte på fem minuter, det krävs hjälp, stöd och angreppssätt som fungerar i vardagen, som inte drabbar barnen eller sambon. Gärna med vetenskapligt bevisade positiva effekter.
För egen del kan jag via empiriska tester säga att periodisk fast funkar bra på mig. Det bryter inte ned mig mentalt, det ger effekt på vikten och jag kan fortsätta träna den mängd jag önskar. Att kombinera detta med lågt intag av kolhydrater, socker och gluten verkar vara “sweat-spot” för mig.
Jag har tidigare provat att äta normalt, sunt och nyttigt d.v.s. i enlighet med dietisters råd – med resultatet att jag börjar fuska, mår dåligt och vantrivs. Senast var 2010 när jag satsade på Stockholm triathlon, då blev jag väldigt strikt med kosten och åt i enlighet med “normala, sunda råd från dietister” – fungerade dåligt då jag mådde dåligt och det påverkade min familjs matvanor. Detta tillsammans med att jag faktiskt inte gick ner i vikt har gjort att jag avbrutit allt vad “normal” kosthållning innebär.
Så om jag får summera mig – jag är onormal som inte kan hålla mig till normala kostråd men mår bra av att äta mindre i perioder, äta mycket naturligt fett och ekologisk mat när jag väl äter.
Jag blir så lycklig när jag får träningsvärk – det är för mig ett kvitto på att träningen ger resultat.
Igår intervaller – idag värk i framsida lår. Samtidigt tolkar jag det som att träningen är varierad och att kroppen därmed inte hinner anpassa sig till de nivåer som jag hela tiden försöker skjuta på. Igår var egentligen inget monsterpass – men jag smög in 3x400m hårda intervaller i en normal 6km runda. Efter intervallerna fick både kropp och hjärna jobba, det blev mycket jobbigare helt enkelt. Tänk att få riktigt bra kvalitet på ett ganska kort pass.
Mycket sällan har jag i fulla drag njutit av att löpträna.
Igår var dock ett sånt speciellt tillfälle när jag kunde njuta i fulla drag. Det var egentligen andra passet för dagen, efter ett tungt styrkepass vid lunch. Tanken med passet var lätt lunk runt den närliggande sjön – ca 7km. Skickade ett SMS till en kompis som bor utmed vägen och frågade om han inte ville hänga på. Döm om min förvåning när han jublande svarade “-ja!”
Jag gav mig iväg i lugnt tempo, hämtade min kompis ca 1,5km in i passet. Han är bra, sänkte tempot ytterligare så vi vi kunde prata medans vi joggade. Prata och springa är något jag aldrig lyckats med – men nu fungerade det, trots backar och skog. Mörkt i skogen och ca 15 grader i luften, underbart. hade tagit med mig en LED-pannlampa som kom väl till användning. Gjorde 7,5km på runt 49 minuter.
Varför gick det så bra då – mina svar är:
– lång vila innan: har inte sprungit på nästan 2 veckor
– kommer från tung belastning: har pysslat med annat mycket mentalt och fysiskt krävande.
– mycket motiverad: eftersom det var ett tag sen jag sprang
– rimligt mål: målet var att ta mig runt sjön i skönt tempo och njuta, och skita i tiderna.
Skönt att kunna göra en timmes motionerande och samtidigt snacka skit med en god vän – mera sånt!!
Ett läge där jag vill träna mer löpning än vad jag tror kroppen tål har uppstått.
Det känns som om jag kommer dra på mig skador om mer löpträning utförs. Samtidigt så har det osannolika inträffat – jag längtar efter att springa, det trodde jag inte för några månader sen.
Så – det är bara att bita i det sura äpplet, gilla läget och vila kroppen.
Egentligen är det inte svårt att se – den rika världen blir fetare och fetare.
Det som är “inne” i den rika världens mode-elit är att vara heroinchick d.v.s. anorektiskt smal på gränsen till att fungera som människa. Det är bilden som målas ut av reklammakarna i väst, till våra barn – de som inte vill bli feta äter mindre fett.
Att äta mindre fett har varit ett självklart kostråd från nästintill alla dietister sen 80-talet. Sen dess har problemen med fetma, hjärt-kärlsjukdomar och diabetes eskalerat. Sverige har varit förskonat från fetma-problematiken tills senaste 10-15åren, då har Sverige också fått flera personer som lider av allvarlig fetma. Stillasittande arbete och framförallt datorer och TV-spel har identifierats som de största bovarna till att denna epidemi sprider sig över landet. Tonåringar utmålas som lata – en “det var bättre förr” mentalitet har börjat spridas. “Då var vi ute och lekte med kottar i skogen” hörs ofta. Är detta sant?
I min mening är det inte det!
Att beskylla dessa barn för att de inte orkar vara ute och leka när de inte har någon energi – är det schysst. Vi stoppar i dem Oboy gjord på lättmjölk, Lätta smord på en formfranska med marmelad. Barnen blir jätteglada i en timme, sen är energin slut. I skolan lagas ingen mat längre, den skeppas från ett skolkök som vann en upphandling genom att erbjuda lägst pris. Maten de får håller en sådan kvalité att ingen vill äta den – framförallt inte barnen och därmed får de i sig ännu mindre energi. Det skapas en ond cirkel som bygger på snabba kolhydrater från bröd gjort på vete, behandlat ris, processad majs och andra glykogener. Klart att barnen väljer ett alternativ som är sött istället för fett. Dessa processade livsmedel – som inte benämns i innehållsdeklarationen – kan påverka kroppen negativt och bryta ner den på sikt.
Här är en skön lista på e-medel – läskig läsning
Vinden börjar nu blåsa åt ett annat håll. Läkare börjar uppmärksamma att de kostråd som varit grunden för tallriksmodellen inte är bra – inte bra alls. Detta kommer samtidigt som den allmänna opinionen svänger, folk börjar misstro livsmedelsverkets rekommendationer och drar egna slutsatser. Nya tidens sociala medier är en bidragande orsak till detta, information och artiklar når snabbt en vetgirig allmänhet som snabbt kan ta del av nya råd och rön. Viktigt är att vara nog med källkritiken och felaktigheter påpekas snabbt i kommentarsfält av läsare.
Så – låt oss hoppas på att vi kan etablera kostråd som ger en god folkhälsa. Empiriskt belagda och som tål att ifrågasättas och utmanas. Hoppas att vi kan ersätta sockret med riktigt smör och äkta fett från vegetabiliska oljor såsom t.ex. olivolja. Förhoppningsvis drar vi ner på sockret som smakförstärkare och äter därmed inte dåliga råvaror. Vi ställer högre krav på producenter att odla utan gifter och minimera miljöpåverkan av gödning, gärna lokalt. Kanske kan vi ha lokala producenter som säljer sina varor i närheten av konsumenterna, så slipper vi långa transporter.
Kanske i framtiden – men låt oss fokusera på sockret, de snabba kolhydraterna och de processade livsmedlen först. De dödar folk snabbast!
Det är lätt att sitta hemma i soffan, liggandes i sängen eller annat trevligt ställe och lova sig själv att börja träna. Då kanske man frågar sig, varför tränar jag inte 5ggr i veckan – jag har ju tid? Konstaterande att så svårt är det ju inte planeras ett liv med aktiv livhållning och goda kostvanor. Man skjuter lite på starten eftersom nya skor måste inhandlas, en ny fräck jacka och ett par tights i senaste modell beställs. Vattenflaskan kommer från samma ställe som gymkortet tillhör. En uppsjö av bloggar läses och uppdaterad med senaste kostråden bestäms datum för igångsättandet. Massor av tid och pengar investeras innan första träningstillfället inträffat.
Hur gick det då med träningen?
Antagligen en månads aktivitet, sen kommer ursäkterna. Kanske gör det ont, det är mycket på jobbet eller barnen är sjuka. Det finns lika många ursäkter som träningsbloggare – säkert en miljon. Motivationen, tankarna och all positiv attityd är som bortblåst.
Egentligen hade det funkat med ett par gamla skor, mjuka byxor och en T-shirt inbakat i all den där positiva motivationen. Snabba promenader varvat med lättare jogg tre gånger i veckan i en månad för att hitta glädjen i träningen. Efter det, kan de dyra skorna provas ut hos en specialist, för att inte skadorna inte kommer krypande.
När jag är väldigt motiverad tenderar jag till att skippa vissas varningssignaler från kroppen. Blickar jag tillbaka på när jag fått skador, kan jag nästan alltid påminna mig om att kroppen skickat varningssignaler om dessa.
Motivationen driver att jag är trångsynt. Jag vill hålla mig till mitt träningsupplägg – no matter what. Kroppens signaler – att ha ont i ett knä, sena eller ligament är underordnat målet och säkert övergående. Ofta är smärta något som uppkommer i stunden och går bort när man upphör med aktiviteten. Vid långa pass uppkommer nästan alltid smärta som måste arbetas igenom, den är övergående – ibland kroppens sätt att säga att den är trött. Samtidigt finns det smärta som är mer diffus, tilltagande eller återkommande – dessa bör du hålla koll på. Tyvärr drar jag ofta på mig skador eftersom jag kör för hårt för fort.
Att kunna ta det lite lugnt, låta kroppen anpassa sig till ny träning eller högre belastning – behöver få ta sin tid. Formulera inte orimliga mål, det slutar oftast med att resultatet gör ont eller blir tråkigt!
Det går att lära sig hur man fungerar och hur vissa saker påverkar kropp och hjärna. Det kan vara en nyttig erfarenhet i det vardagliga, men antagligen något som bara är kul att ha erfarit.
Personligen fick jag denna resa under Fjällräven Classic 2009. Ett motionslopp som är 12mil – från Nikkaluokta till Abisko på Kungsleden. Fjällräven classic avverkas i den takt man själv väljer. Jag och min par-kamrat – låt oss kalla honom B, hade satt målet till 36 timmar. Målet sattes i Stockholm. Sittandes vid skrivbord när vi räknade på hur fort man borde kunna gå, vi underskattade fjällvärldens terräng och överskattade vår prestation orimligt mycket . Kanske jag lägger ut berättelsen på den här bloggen framöver.
Nåväl, vi stack iväg på denna strapats med öppna armar, glatt sinne och ett djävlar anamma. På vägen från Nikka till Abisko fick jag lära mig mycket om mig själv, om hur min kropp och min hjärna reagerar på energibrist, hur min hjärnan reagerar på smärta. Hur man kan hantera smärta över lång tid. Vissa tendenser hade jag stött på under militärtjänsten, men inte så extremt som under dessa 12mil.
Slutsatserna jag tar med mig är – välj din kamrat med omsorg, det gjorde jag och hade med mig en kompis som blev en mycket god vän under den här vägen. Projicera inte negativa saker på din kamrat, det handlar antagligen om dina egna briser – som du själv måste lära dig hantera. Tack B för ditt stöd under den här vandringen.
Vår tid blev strax under 45timmar – mycket stolta, mycket nöjda, mycket trötta och framförallt massor av erfarenheter rikare.
Jag har en hatkärlek till löpning.
Tyvärr lider jag av obotlig prestationsångest när jag springer – det går aldrig fort nog i mitt tycke. Så – jag springer alltid med för hög puls, vilket leder till att jag drar på mig mjölksyra. Efter 20 minuter är det så helt omöjligt att fortsätta springa eftersom syran pumpar runt i hela kroppen.
I ett försök att råda bot på detta skall jag börja springa på den lokala löparbanan och hålla samma tempo 5×800 meter. Då borde jag kunna hitta en fart som jag kan stå ut med längre sträckor. Min farhåga är att det kommer bli trångt på löparbanorna i slutet av augusti – när friidrottsklubben drar igång träningen. Då får jag ta den problematiken då.
Igår var jag ute – sprang i sommarkvällen, underbart med 23-24 grader. Sprang till löparbanorna – körde 10×400 och sprang hem. Har rejäla känningar i vaderna idag.
En annan sak som ofta händer när jag sätter igång med löpträning är att skadorna anhopar sig. Målet nu är att försöka nyttja sena sommaren och hösten till att fila på löpning och teknik – sen gå in i simhallen. Då får benen vila från mitten av november (eller när snön kommer) till mars, bortsett från korta rundor på lunchen.
Så – första veckan klar… eller njae, det kommer kanske bli lite simmande på landet i helgen men huvudelen av träningen färdig.
Jag startade med ett styrkepass på tisdagen, ambitionen var att ta det lugnt.
Gjorde de övningar som jag tycker ger mest i längden:
Som vanligt gick det “sådär” med ett lugnt första pass. Så onsdagen kändes som om en inflammation hade tagit över hela kroppen.
Så torsdag – mera styrka, men med mycket lättare vikter. Mest för att röra runt bland träningsvärken och mjuka upp musklerna lite.
Sen 20 minuter på löpbandet – 5min uppvärmining följt av 2min intervaller med 1 min vila. Slutade på 12,5km/h i 5graders lutning.
Känns bra!
