Att springa när det bär emot

Jag var extremt inspirerad för fredagens löprunda.

Jag ordnade med lunch och stökade undan och beredde tid för en lite längre runda. Känslan i kroppen var bra och vädret härligt krispigt höstväder med massor av färger och dofter. Tog med mig stavarna – elghufs-inspirerad – och stack iväg. Började i extremt lågt tempo, men ändå drog pulsen upp och flåsande som en flodhäst efter bara 500 meter. ”Vad i hela världen nu då” tänkte jag. Försökte hitta ett bra flyt, det infann sig i någon minut försvann sen för att komma tillbaka ibland – men mest var löpningen en pina. Skomakarlådan som jag ätit till lunch gav sig till känna och pockade på för att komma upp. Tog ett beslut att ta ner tempot, gjorde så tills jag började gå – gick i omgångar 5-10minuter och sprang i 3-4 minuter.

Hade verkligen inget att sätta emot, trögt och ont gjorde det när jag försökte till att springa de få minuter mellan de tillfällen jag gått. Dagen efter hade jag väldigt ont i huvudet, så även idag. Kanske att det är nån förkylning i antågande, vet inte – normalt känns det inte just nu i alla fall.

Kommentera